Igår efter jobbet på skolan var jag ute och såg över stängsel igen, på det sista hittills obetade gärdet för i år. För att komma dit fick jag gå genom hagen där de går nu och som oftast blev de glada över besök. De inspekterade nyfiket skottkärran och jag fick passa på att gosa med några av dem. Skinande kvällssol, klar höstluft, grönt gräs och fina djur omkring sig – sämre kan man ha det! Några är för blyga för att komma tillräckligt nära, men de flesta njuter verkligen av att bli klappade/kliade på halsen/nacken, man skulle lätt kunna bil stående en timme eller två.
Väl igång med stängslet tog det som vanligt lite längre tid än väntat, är nästan alltid lite mer pill än man tänkt sig. Och så är det lite knöligt för när man grejar med tråden måste det ju vara strömlöst, och när man ska kolla så att strömmen fungerar och går runt överallt där den ska, måste den ju vara på. För att slippa springa fram och tillbaka över gärdena fick istället Carl pila som en skottspole mellan barnen och elaggregatet och dra ur/sätta i kontakten när jag ringde.

Till sist blev det i alla fall klart, men då var det redan rätt så mörkt så jag kunde inte släppa ut dem på det nya, känns ju bättre att det är dagsljus när de ska få koll på var det är stängt och var det är öppet. Men idag kan jag tro att de blev glada när de fick allt detta frodiga goda att äta av, smaskens!

/Lovisa

Detta bildspel kräver JavaScript.

Hej!

Eftersom vi startade bloggen på en annan sida så flyttar vi första (och enda) inlägget hit i stället, därav lite datumröra!

Skapad av Lovisa lör, september 20, 2014 23:12:02

Efter många timmar av röjande och fixande med stängslet var det äntligen färdigt och den minsta gruppen med djur skulle få glädjen att släppas ut på alldeles nytt bete (inte bara nygammalt utan helt obetat för i år (återväxten efter andraskörden)). De hade på känn att det var något på gång så de låg lite i startgroparna och så fort tråden öppnades var de snabbt inne på det nya.
Fem av sex hann knappt komma på rätt sida innan de ivrigt började beta. Den sjätte däremot var tvungen att först glädjespringa och -skutta runt en bra stund innan han till sist anslöt sig till de övrigas tuggande. Glada djur blir man glad av!

I förra veckan var det också en lite festlig dag (fast då för andra gruppen, som är 14 stycken).
Precis när vi skulle gå upp och lägga ungarna ringde telefonen; ”Kor ute i skogen!” Det var snälla grannen Marie som hade upptäckt att älgen hon tänkt ta kort på inne bland granarna i själva verket var en kalv.
Så Carl och jag fick ge oss iväg till hagen där stämningen var allmänt upplivad, alltid roligt när det händer något! Kor, kvigor och kalvar sprang lite hit och dit och speciellt längs med kanten mot skogen där de två på andra sidan höll till. Rymmarna såg sig intresserat omkring bland granarna och hade inga särskilda planer på att återvända till hagen. (Nåja, en hoppade tillbaka till sin mamma men hoppade lika snabbt tillbaka ut i skogen igen.)

Det visade sig att en bra bit (30 meter?) av tråden var helt nerriven (troligtvis av älg) så det var bara att traska ut för den som ville. Vilket ytterligare en och annan gott kunde tänka sig så det var lite av ett schå att få över kalvarna på rätt sida och samtidigt se till att inte fler gav sig ut på äventyr.

Pappa kom lämpligt nog till undsättning. Medan vi till sist fick över kalvarna ropade han på korna från andra sidan hagen, och när pappa ropar brukar hela flocken genast komma springande till honom (ser väldigt härligt ut!), så även i kväll. Så vi kunde i lite mer lugn och ro se hur det låg till med stängslet. (Djuren fick under natten gå i den delen av hagen som inte gränsar till skogen, så att lagningen av stängslet kunde göras i dagsljus dagen därpå.)

Mamma hade undertiden fått ta hand om Sixten och Sally som vi i hastigheten fått lämna vind för våg. När vi kom tillbaka låg båda i sina sängar och läste godnattsaga. Vad hade vi väl gjort utan all hjälp!

Tack och hej!
/Lovisa