Sent i söndags kväll var nästa kviga på tur. Carl var uppe på kvällen och då var hon på gång. Med förra kalvningen i färskt minne kände vi oss lite nervösa och bad pappa komma ut och vara med. Tack och lov att det finns diger erfarenhet nära till hands, det är ovärderligt.
Vi fick hjälpa till lite, som förra gången, men den här gången gick det mycket lättare och snabbare! Kl l 23.20 var kalven ute och hon verkade pigg på direkten. Efter bara 20 minuter ute i världen började hon försöka resa på sig och efter ytterligare ca 20 minuter var hon uppe och diade! Så skönt när allt går bra! Snäll och fin mamma med (ibland kan det hända att de bli lite halvgalna och oförsiktiga med kalven precis i början).
Natten till onsdag att var det dags igen. Carl konstaterade på kvällen att den ko som vi trodde stod näst på tur nu var kalvsjuk (som man säger, d v s kalven är snart på väg). Jag var ute och kollade till henne igen strax innan midnatt och då precis gick vattnet. Stannade en stund men det var lugnt så gick in och satte mig med lite kontorsarbete, tänkte kolla till henne igen innan jag gick och la mig. Men så vaknade Sally och ropade efter mamma i högan sky (konstigt nog vaknade varken Carl eller Sixten av denna siren) så jag fick lägga mig hos henne en stund. Som tur var satte jag klockan, för jag somnade förstås, men när den ringde vid 3 var det väldigt svårt att vakna och gick mycket trögt att få upp ögonen, så jag var på plats först halv 4. Då var det precis klart! Kalven ute och kon stod och slickade honom, allt verkade vara frid och fröjd!
Men efter ett tag tyckte jag att kalven verkade lite slö. Det tyckte nog även mamman som började tycka att han skulle resa på sig. Hon slickade honom väldigt ivrigt och försökte liksom puffa upp honom, men han var inte alls inne på att försöka ställa sig. Om han någon gång kom upp lite så la ha sig direkt igen. Det är klart att man får vara lite trött när man är nyfödd, men som sagt, lite väl trött för att det skulle kännas helt bra tyckte jag.
När klockan var 6 hade han provat att stå lite men fortfarande inte diat något. Hörde av mig till pappa som kom och tittade. Han tyckte inte att det verkade vara någon fara ändå, kalvar kan vara lite olika pigga i början utan att det är något onormalt, och medan han var där fick kalven ätit i alla fall lite. Han fick också fått två doser av selentillskott, eftersom de kan ha brist på det pga att jordarna här i Bohuslän ofta är selenfattiga. (Vi brukar ge alla kalvar en dos, men den här som verkade lite svag fick en extra dos.) Frampå dagen kändes det lite bättre och han diade i alla fall lite, även om tekniken inte var den bästa.
Dagen efter var han fortfarande inte pigg, men när man hjälpte honom lite på traven så diade han lite. Kändes som att det gick åt rätt håll. Men frampå kvällen kändes det sämre, han kändes slö, hade snabb andning och det var oroande att han fortfarande inte hade bajsat. Ringde till veterinären, som över telefon sa att det är osäkert hur det går med en så liten kalv som är svag, och att det ju är extra kostsamt med veterinär när det är jourtid, men att han förstås gärna kom om vi ville. Det är ju väldigt svårt att tänka ekonomiskt i ett sånt läge och det kändes ganska självklart att han skulle komma.
Han lyssnade på hjärta och lungor och trodde att han hade någon slags infektion, som han möjligen fått via navelsträngen (kon slickade och slafsade väldigt på denna stackars navelsträng när kalven precis kommit ut, kanske inte helt lyckat). Han gav honom en spruta med något antiinflammatoriskt och så fick han antibiotika som han ska få en spruta av två gånger om dagen (hu för att sätta en spruta i någon, tack och lov att båda Carl och pappa har lättare för det) i en vecka. Och så tyckte han att jag skulle mjölka kon och flaskmata kalven så att han säkert fick i sig ett rejält mål. Gärna två liter direkt. Handmjölkning är inte precis en specialitet men tillslut fick jag i alla fall samlat ihop drygt en liter. Och kon var så lugn och fin, stog helt stilla när jag mjölkade.
Så till det stora kruxet – hur få mjölken i kalven? Vi har några nappar med slang, men de kräver att kalven själv vill suga och det kändes tveksamt här. Det visade sig att han var mycket motvillig till någon typ av matning och efter några försök med nappen fasttejpad på en petflaska (dyrbara droppar gick förlorade när den lossnade) blev lösningen tillslut en vanlig liten nappflaska, som hade ett lock som det turligt nog gick att byta ut bäbis-nappen mot kalv-nappen i.
Försökte så gott det bara gick men han var som sagt inte alla med på noterna och fick nog inte i sig mer än två-tre dl, trots allt kämpande. Ungefär lika mycket hamnade på mina byxor. Tillslut fick jag ge mig, klockan var halv två när jag fick in, trött.
Det var nervöst att gå ut igår morse och inte veta i vilket skick han skulle vara, men tack och lov verkade han aningen piggare! Han andadess fortfarande snabbt men hade ställt sig upp spontant och var mycket stadigare när han gick, gott tecken. Och så bajsade han också, så då vet man att han i alla fall fått i sig en del mjölk och att det inte är något fel i den änden. Pappa och jag hjälptes åt att få i honom lite mer mjölk och så fick han spruta nr två. (Pappa satte den. Jag behöver ju öva mig men det får bli en annan dag.)
Men fram på dagen var det sämre med honom igen. Då verkade han ha rejält ont i magen också, typ kolik? Han låg ner och sprakade sig mot magen, reste sig, la sig, reste sig, la sig. Stackars liten. Pratade med veterinären som sa att det bästa är om de motionerar. Inte lätt att tvinga en liten stackare som har ont och bara vill lägga sig, men vi försökte.
På kvällen var det fortfarande samma och han var inte alls intresserad av att äta. Pappa var med ute och hjälpte mig med sprutan och med att mjölka kon. Sedan fick vi hälla mjölken rätt ner i magen på honom via en tunn slang. Inte roligt, men verkade trots allt mindre jobbigt för honom än att tvingas ha en flasknapp i munnen som han inte alls ville suga på. Och det fantastiska var att han efteråt verkade bättre! Stod upp en lång stund utan att verka ha ont! Andningen var lugnare med och när han la sig låg han mer normalt. Hoppas hoppas att han bara blir bättre nu, och kan äta själv snart!
Tycker att vi haft lite otur med kalvarna. Pappa kan inte minnas att han någonsin på alla år varit med om att en liten kalv behövt antibiotika. För att inte tala om kalvens otur förstås, både infektion och sedan magont uppe på det, stackars liten. Och kon, som står där med all sin mjölk och en kalv som bara ligger och inte vill äta. Hon är fantastiskt snäll och tålmodig kon. Hon låter honom vila i fred men slickar honom också mycket, lite uppfordrande ibland, undrar väl varför han inte äter. Och när han står upp som om han kanske skulle kunna äta så underlättar hon så gott hon kan och står still även fast han inte riktigt får till det (inte alltid mammorna har det tålamodet).
Idag verkar han fortsatt bättre, som igår, så skönt! Men han får inte till ätandet som det verkar, hoppas att det snart ordnar sig med det med. Carl gav honom morgonsprutan och det gick bra. Hoppas att han snart är i samma form som de andra tre små pigga småttingarna som skuttar omkring!
/Lovisa