månadsarkiv: mars 2015

Hurra!

Goda nyheter! Den lilla kalven som var så dålig att vi ett tag var rädda att han inte skulle klara sig, verkar nu pigg och kry som en nötkärna! Nu är han en vecka gammal och han äter, skuttar runt med de andra kalvarna och mår bra! Känns fantastiskt!

Jag kan även lite skrytsamt berätta att jag har gett mitt livs första spruta. Det var nervöst och läskigt, och vid det här laget (i lördags kväll) hade han redan blivit betydligt piggare så mamma fick komma upp och hjälpa mig att hålla honom still (Carl var inte hemma). Det gick ok, även om det var otrevligt (det är inte precis en tunn nål!) och det känns bra att jag i alla fall klarade det!

Glädjande är också att trots att vi varit så besvärliga mot honom (tvingat honom att äta, stuckit honom med sprutor, tvingat honom att gå omkring när han hade ont i magen) så är han inte alls skeptisk mot oss utan den tamaste och mest kärvänliga av alla kalvarna! Som om han förstått att vi bara försökt hjälpa honom.

I lördags kväll föddes ännu en kalv, och där gick allt som smort! Väldigt snabb och ”enkel” kalvning, lugn och snäll ko, pigg och kry kalv som ätit bra från början. Toppen!

/Lovisa

Sömnlösa nätter

Sent i söndags kväll var nästa kviga på tur. Carl var uppe på kvällen och då var hon på gång. Med förra kalvningen i färskt minne kände vi oss lite nervösa och bad pappa komma ut och vara med. Tack och lov att det finns diger erfarenhet nära till hands, det är ovärderligt.

Vi fick hjälpa till lite, som förra gången, men den här gången gick det mycket lättare och snabbare! Kl l 23.20 var kalven ute och hon verkade pigg på direkten. Efter bara 20 minuter ute i världen började hon försöka resa på sig och efter ytterligare ca 20 minuter var hon uppe och diade! Så skönt när allt går bra! Snäll och fin mamma med (ibland kan det hända att de bli lite halvgalna och oförsiktiga med kalven precis i början).

Natten till onsdag att var det dags igen. Carl konstaterade på kvällen att den ko som vi trodde stod näst på tur nu var kalvsjuk (som man säger, d v s kalven är snart på väg). Jag var ute och kollade till henne igen strax innan midnatt och då precis gick vattnet. Stannade en stund men det var lugnt så gick in och satte mig med lite kontorsarbete, tänkte kolla till henne igen innan jag gick och la mig. Men så vaknade Sally och ropade efter mamma i högan sky (konstigt nog vaknade varken Carl eller Sixten av denna siren) så jag fick lägga mig hos henne en stund. Som tur var satte jag klockan, för jag somnade förstås, men när den ringde vid 3 var det väldigt svårt att vakna och gick mycket trögt att få upp ögonen, så jag var på plats först halv 4. Då var det precis klart! Kalven ute och kon stod och slickade honom, allt verkade vara frid och fröjd!

Men efter ett tag tyckte jag att kalven verkade lite slö. Det tyckte nog även mamman som började tycka att han skulle resa på sig. Hon slickade honom väldigt ivrigt och försökte liksom puffa upp honom, men han var inte alls inne på att försöka ställa sig. Om han någon gång kom upp lite så la ha sig direkt igen. Det är klart att man får vara lite trött när man är nyfödd, men som sagt, lite väl trött för att det skulle kännas helt bra tyckte jag.

När klockan var 6 hade han provat att stå lite men fortfarande inte diat något. Hörde av mig till pappa som kom och tittade. Han tyckte inte att det verkade vara någon fara ändå, kalvar kan vara lite olika pigga i början utan att det är något onormalt, och medan han var där fick kalven ätit i alla fall lite. Han fick också fått två doser av selentillskott, eftersom de kan ha brist på det pga att jordarna här i Bohuslän ofta är selenfattiga. (Vi brukar ge alla kalvar en dos, men den här som verkade lite svag fick en extra dos.) Frampå dagen kändes det lite bättre och han diade i alla fall lite, även om tekniken inte var den bästa.

Dagen efter var han fortfarande inte pigg, men när man hjälpte honom lite på traven så diade han lite. Kändes som att det gick åt rätt håll. Men frampå kvällen kändes det sämre, han kändes slö, hade snabb andning och det var oroande att han fortfarande inte hade bajsat. Ringde till veterinären, som över telefon sa att det är osäkert hur det går med en så liten kalv som är svag, och att det ju är extra kostsamt med veterinär när det är jourtid, men att han förstås gärna kom om vi ville. Det är ju väldigt svårt att tänka ekonomiskt i ett sånt läge och det kändes ganska självklart att han skulle komma.

Han lyssnade på hjärta och lungor och trodde att han hade någon slags infektion, som han möjligen fått via navelsträngen (kon slickade och slafsade väldigt på denna stackars navelsträng när kalven precis kommit ut, kanske inte helt lyckat). Han gav honom en spruta med något antiinflammatoriskt och så fick han antibiotika som han ska få en spruta av två gånger om dagen (hu för att sätta en spruta i någon, tack och lov att båda Carl och pappa har lättare för det) i en vecka. Och så tyckte han att jag skulle mjölka kon och flaskmata kalven så att han säkert fick i sig ett rejält mål. Gärna två  liter direkt. Handmjölkning är inte precis en specialitet men tillslut fick jag i alla fall samlat ihop drygt en liter.  Och kon var så lugn och fin, stog helt stilla när jag mjölkade.

Så till det stora kruxet – hur få mjölken i kalven? Vi har några nappar med slang, men de kräver att kalven själv vill suga och det kändes tveksamt här. Det visade sig att han var mycket motvillig till någon typ av matning och efter några försök med nappen fasttejpad på en petflaska (dyrbara droppar gick förlorade när den lossnade) blev lösningen tillslut en vanlig liten nappflaska, som hade ett lock som  det turligt nog gick att byta ut bäbis-nappen mot kalv-nappen i.

Försökte så gott det bara gick men han var som sagt inte alla med på noterna och fick nog inte i sig mer än två-tre dl, trots allt kämpande. Ungefär lika mycket hamnade på mina byxor. Tillslut fick jag ge mig, klockan var halv två när jag fick in, trött.

Det var nervöst att gå ut igår morse och inte veta i vilket skick han skulle vara, men tack och lov verkade han aningen piggare! Han andadess fortfarande snabbt men hade ställt sig upp spontant och var mycket stadigare när han gick, gott tecken. Och så bajsade han också, så då vet man att han i alla fall fått i sig en del mjölk och att det inte är något fel i den änden. Pappa och jag hjälptes åt att få i honom lite mer mjölk och så fick han spruta nr två. (Pappa satte den. Jag behöver ju öva mig men det får bli en annan dag.)

Men fram på dagen var det sämre med honom igen. Då verkade han ha rejält ont i magen också, typ kolik? Han låg ner och sprakade sig mot magen, reste sig, la sig, reste sig, la sig. Stackars liten. Pratade med veterinären som sa att det bästa är om de motionerar. Inte lätt att tvinga en liten stackare som har ont och bara vill lägga sig, men vi försökte.

På kvällen var det fortfarande samma och han var inte alls intresserad av att äta. Pappa var med ute och hjälpte mig med sprutan och med att mjölka kon. Sedan fick vi hälla mjölken rätt ner i magen på honom via en tunn slang. Inte roligt, men verkade trots allt mindre jobbigt för honom än att tvingas ha en flasknapp i munnen som han inte alls ville suga på. Och det fantastiska var att han efteråt verkade bättre! Stod upp en lång stund utan att verka ha ont! Andningen var lugnare med och när han la sig låg han mer normalt. Hoppas hoppas att han bara blir bättre nu, och kan äta själv snart!

Tycker att vi haft lite otur med kalvarna. Pappa kan inte minnas att han någonsin på alla år varit med om att en liten kalv behövt antibiotika. För att inte tala om kalvens otur förstås, både infektion och sedan magont uppe på det, stackars liten. Och kon, som står där med all sin mjölk och en kalv som bara ligger och inte vill äta. Hon är fantastiskt snäll och tålmodig kon. Hon låter honom vila i fred men slickar honom också mycket, lite uppfordrande ibland, undrar väl varför han inte äter. Och när han står upp som om han kanske skulle kunna äta så underlättar hon så gott hon kan och står still även fast han inte riktigt får till det (inte alltid mammorna har det tålamodet).

Idag verkar han fortsatt bättre, som igår, så skönt! Men han får inte till ätandet som det verkar, hoppas att det snart ordnar sig med det med. Carl gav honom morgonsprutan och det gick bra. Hoppas att han snart är i samma form som de andra tre små pigga småttingarna som skuttar omkring!

/Lovisa

Mer sorg och glädje

I tisdags i förra veckan var två av kvigorna på gång med att kalva. Lite typiskt, eftersom både Carl och jag är borta på våra anställningsjobb då, och pappa hade egentligen besök hemma men han lovade hjälpa oss och ha koll under dagen. Han kunde strax efter lunch meddela att den ena hade fått sin kalv och att allt hade gått bra, men att den andra fortfarande inte hade några värkar, trots att vattnet gick redan på morgonen.

Vi fick ringa efter veterinären som kom och kunde konstatera att kalven levde och låg rätt. Hon lyckades fästa för ändamålet avsedda små band runt kalvens båda framben så att vi kunde hjälpa till att dra, och då kom även kvigans värkar igång lite. Hon kämpade på så gott hon kunde och vi hjälpte till att dra så gott vi kunde (Carl och veterinären och jag som turades om).

Tillslut kom kalven ut, men såg väldigt livlös ut. Veterinären kunde känna svaga hjärtslag och vi gjorde vad vi kunde för att få igång andningen – ”masserade” (kraftfullt) kroppen med halm, gav konstgjord andning, höll den upp och ner i bakbenen, men den orkade inte ta sitt första andetag. Så väldigt ledsamt. En till synes fullt frisk och alldeles färdig liten kalv som klarat sig hela vägen men som väl ute i världen inte fick leva. Och kvigan som efter allt kämpande inte fick någon kalv. För oss innbär det förutom ledsnad förstås också  en ekonomisk förlust, både att förlorade en kalv och veterinärkostnaden, men som sagt, det värsta är förstås att kalven inte fick leva och att kvigan saknar sin kalv. Nu verkar hon som vanligt igen men de första dagarna efteråt ropade hon efter kalven och verkade ledsen.

Den andra kvigan var nöjd och en ”snäll” mamma (ibland kan en del kor vara lite hårdhänta mot sin lilla kalv) och kalven var pigg och alert! Väldigt lik den första kalven (svart och vit och tecknad som en panda), men tjur i stället för kviga.

/Lovisa

 

Ledsamheter och roligheter

I förra veckan var det då dags att skicka djur igen. Det var väldigt sorgligt förra gången och ännu värre nu. De här djuren hade vi ju verkligen lärt känna och särskilt de två stutarna, Gottfrid och Lillen, var så sällskapliga och gosiga och vi tyckte så mycket om dem. Kändes eländigt att skicka iväg dem, och även kon så klart. Sov dåligt natten innan, fick gå ut vid fyra och kolla att allt var ok ute (det var det). Att sedan på morgonen gå ut och veta att det snart var dags, usch och fy. Grinade och snorade före, under tiden och efter att de åkt iväg.

Andra hade en betydligt roligare dag. Pappa och jag hjälptes åt att flytta om lite bland djuren – tjuren och hans stutkompisar fick flytta ut i hallen medan de fyra kvigorna, som ska kalva nu i mars, fick komma in i lagården (där kalvningsboxen är). Man kan utan överdrift säga att tjuren (eller tjurkalven, han är inte ett år ännu) blev mycket glad över den nya bekantskapen med en av korna. Han var mycket uppvaktande (för att inte säga efterhängsen) och ville hela tiden vara vid hennes sida, ha matplatsen närmast henne osv. Man kan säga att intresset tillbaka var lite mer måttligt, men hon var ändå rätt tålmodig tycker jag.

Nu är det tid för de nya små kalvarna att börja komma. Det är alltid lite svårt att veta precis när det är dags (även för en mer erfaren bonde). En del kor kan se ut som att det kan bli närsomhelst fast det dröjer ett tag ändå, medan andra inte ser ut som att det inte är något på gång men plötsligt är det det ändå.

I lördags var det i alla fall en ko som helt klart verkade lurig. Vi hade tänkt oss bort på eftermiddagen men pappa lovade att han skulle flytta över kon till kalvningsboxen och ha koll på henne och hålla oss uppdaterade. Kändes lite dumt att inte vara hemma men vi åkte i alla fall, med koll på mobilen. Pappa skickade sms vid halv sex att det var lugnt men att det troligen skulle bli kalvning ikväll/natt. När han var uppe och kollade till henne knappt två timmar senare var kalven redan född! Ko och kalv mådde bra och kalven var snart uppe på benen och diade, otroligt så fort det kan gå! Det är en liten kviga och hon är svart och vit som sin mamma men mer vit i ansiktet, som sin pappa. Hon är tecknad som en panda (svart runt ögon och öron) och väldigt söt förstås!

/Lovisa