Det börjar ju nästan bli tjatigt, men igår var det dags för djuren att få en ny bit att gå på igen, och det var ju en så fantastiskt fin kväll så här kommer några bilder även från detta nya bete!
Igår fick då djuren komma in i lunnen för första gången i år. Först kom (nästan) hela gänget glatt med och efter att de provskubbat sig lite på träden och ätit lite fortsatte de vidare för att kolla in resten av lunnen.
Två av kalvarna, Edvin och Harlad, hade dock blivit kvar på gamla sidan, och efter en stunds obekymrat betande i Lunnen kom mammorna på att det var något som saknades och satte kurs tillbaka mot gärdet igen. Samtliga hängde på för att hämta med sig efterstläntrarna, och detta i full galopp. I lika full fart sprang de sedan tillbaka till lunnen igen, och då var alla med, utan Palme som visste varken ut eller in men tillslut valde att stanna kvar en stund och sällskapa lite med kompisarna på andra sidan staketet (medan han tittade lite längtansfullt på de andra i lunnen).
Söndag den 10:e maj 2015
I söndags var det alltså det lilla gängets tur att få mer och nytt bete. Vi hade ju förväntat oss samma typ av glädjeyttringar som hos de andra dagen innan, men här var det lite mer stillsamma reaktioner! Fyra av dem gick i rask takt ut och började beta, medan Palme och hans dam stannade kvar på den gamla redan välbetalde sidan (där de fortfarande var kvar dagen efter också! Nu har de dock hängt på kompisarna till den gröna frodiga sidan.) Här är några bilder från den soliga söndagskvällen.
Igår var det en riktigt fin vårdag – soligt och vindstilla och massor av fantastisk fågelsång. Jag var ute och skulle ordna med stängslet för att kunna släppa ut djuren på en större del av gärdet än de gått på hittills. Korna fattade direkt vad som var på gång och följde förväntansfullt och ivrigt det pågående arbetet från andra sidan staketet. Det tog några timmar men de flesta lämnade inte utkiksposten bortsett från när en dam med två hundar promenerade förbi, då hängde hela gänget med dem längs vägen på sin sida av stängslet.
Det sista jag grejade med var i hörnet mellan det gamla och nya stycket, och då stod de där redo och kunde knappt bärga sig innan de skulle få komma ut på det nya gröna gräset. Men när jag var klar fick jag ju cykla upp och sätta på strömmen igen innan jag kunde släppa ut dem på det nya. Detta hade de (förklarligt nog) inte räknat med utan såg alla mycket snopna ut och ropade upprört (fritt översatt) ”Men hallå..!?! Du glömde ju öppna!! Kom genast tillbaka!”
När jag sedan kom tillbaka, kontrollerade att strömmen fungerade och sedan öppnade var glädjen stor! Även om de nu varit ute i flera veckor var det nästan som ett litet koutsläpp! Inget stångande och så som det kan vara då, men många skutt och rusningar innan de ivrigt började äta av det saftiga gräset. En bra dag för en ko!
Och Carl och jag njuter av att inte behöva gödsla ut, strö och utfodra sju dagar i veckan nu, det känns fantastiskt skönt. Tänker på hur mamma och pappa (och alla andra små mjölkbönder) hade det – tidiga morgnar 7 dagar i veckan ÅRET OM!
Och då mycket mer omfattande (med mjölkningen) och mycket mer krävande punktlighet (alltid kl 6, varje varje dag)! År ut och år in. Blir helt matt bara jag tänker på det. Carl och jag har ju både turats om och också kunnat gå ut när som helst mellan 6 och 8, och även lite senare har funkat bra om vi varit ute och utfodrat sent kvällen innan. Och nu under betessäsongen som sagt möjlighet till sovmorgon varenda söndag. Som idag till exempel, väldigt lyxigt!
Äntligen uppehåll så att det får chans att torka upp lite i marken. Djuren tyckte nog också att det var härligt med bättre väder! Här är några dagsfärska bilder från hagen.
Syns dåligt på bilden, men Lunnen i bakgrunden är full av vitsippor (även om de är på väg att bomma över), så fin tid nu!
Nyfikna!
Vårens kalvar heter Maria, Gunnar, Siv, Edvin, Matilda och Harald. Här är lite bilder från tidigare i vår!
Oj vad tiden har gått! Finns förstås mängder att skriva om men får nöja mig med att berätta om den sista kalven som nu har kommit (ja, han är ju faktiskt redan en månad vid det här laget). Han var precis nyfödd när jag kom ut på morgonen onsdagen innan påsk. Allt verkade ha gått bra och jag drog en lättnadens suck över att kalvningarna var över, det är ju alltid lite nervöst! (Det kommer en eftersläntrare runt midsommar också, men det är ju ett tag kvar.)
Nyfödd!
Några timmar senare verkade det dock inte så bra längre – både kviga och kalv låg fortfarande och kunde inte ställa sig! Försökte hjälpa kalven på traven lite men han var alldeles för svag och darrig för att benen skulle bära honom. Och att inte heller kvigan kunde stå var ju inte alls bra. När hon försökte var bakbenen som utom hennes kontroll och hon stöp omkull. En ko är ju stor så det kan förstås gå riktigt illa, och så är det ju risk att bakbenen glider åt var sitt håll (typ spagat) – katastrofalt för en ko.
Pappa hjälpte mig att binda ett rep mellan hennes bakklövar för att förhindra en sådan olycka. (Repet är då alltså lagom långt – tillräckligt långt för en normal ståbredd, om hon skulle bli bättre och lyckas ställa sig, men tillräckligt kort för att inte riskera att benen skulle kunna åka isär.) Och så fick vi flytta kalven till boxen bredvid för att inte riskera att hon skulle ramla ner på honom vid fler resningsförsök. Det är bara gles regelvägg emellan så de kunde ju se varandra, men det var förstås tråkigt att de inte kunde vara i samma box.
Det började bli hög tid för kalven att få i sig råmjölk också, och det var ganska omöjligt att komma åt att få någon mjölk från kvigan när hon låg ner. Det är inte många mjölkgårdar kvar i närheten, men som tur var fick vi tag på tre frysta liter som vi kunde få köpa. Att få i kalven mjölken var lättare sagt än gjort. Att få honom att äta i nappflaska var inte att tänka på så den enda möjligheten var att hälla i honom via slang direkt ner i magen, och det var han förståeligt nog inte heller intresserad av. För att det alls ska vara möjligt måste man vara två (en som håller kalven och slangen och en som håller i andra änden med tratt och fyller på med den uppvärmda mjölken) så det är tur att vi har hjälpsamma grannar (d v s mamma och pappa).
Pratade också med veterinär om kvigan och han trodde att orsaken var att en nerv kommit i kläm i bäckenet, p g a svullnad efter kalvningen. De hade mycket att göra men han skrev ut antiinflammatoriskt som vi kunde åka och hämta och ge själva så det var ju bra. Han sa att det kunde ta tre-fyra dagar innan svullnaden/förlamningen skulle släppa, och medan hon var liggande behövde vi vända henne 3-5 gånger per dag.
Håhå jaja! Att vända en ko är ju något helt annat än en kovändning och inte precis gjort i en handvändning så det kändes aningens jobbigt! Tur i oturen i alla fall att vi båda skulle vara hemma några dagar för en ko vänder man inte ensam (i alla fall inte jag) men det var kanske inte precis så vi hade tänkt oss påsken. Och sprutan… Om jag tyckte att nålen på den tidigare sprutan som kalven fick var stor, så var den här nålen dubbelt så tjock, hu! (Carl fick ge den.)
Men redan nästa morgon stod hon upp! Åh vilken lättnad! Kalven fortsatte dock att vara svag och kunde inte stå eller äta själv, så det var tvunget att fortsätta mata. Nu när mamman stod upp kunde vi ju i alla fall få råmjölk från henne så det var ju gott det och hon var så lugn och snäll. Två spenar lyckades jag inte få något ur, men mamma kom och hjälpte mig och lyckades få det att lossna även där. Men det är lätt att få ont i händerna efter en stund när man är ovan vid handmjölkning, och det var väldigt skönt på alla sätt när kalven ett par dagar senare tillslut blev så pass att han kunde äta själv! Var sedan svag i några dagar till men sedan kom han igång!
Harald här en vecka gammal, fortfarande liten men mycket piggare!
Äter själv!