Jodå, nytt bete Igen!

Det börjar ju nästan bli tjatigt, men igår var det dags för djuren att få en ny bit att gå på igen, och det var ju en så fantastiskt fin kväll så här kommer några bilder även från detta nya bete!

 

 

Ny hage igen!

IMG_1664

IMG_1687Igår fick då djuren komma in i lunnen för första gången i år. Först kom (nästan) hela gänget glatt med och efter att de provskubbat sig lite på träden och ätit lite fortsatte de vidare för att kolla in resten av lunnen.
Två av kalvarna, Edvin och Harlad, hade dock blivit kvar på gamla sidan, och efter en stunds obekymrat betande i Lunnen kom mammorna på att det var något som saknades och satte kurs tillbaka mot gärdet igen. Samtliga hängde på för att hämta med sig efterstläntrarna, och detta i full galopp. I lika full fart sprang de sedan tillbaka till lunnen igen, och då var alla med, utan Palme som visste varken ut eller in men tillslut valde att stanna kvar en stund och sällskapa lite med kompisarna på andra sidan staketet (medan han tittade lite längtansfullt på de andra i lunnen).

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Nytt bete igen

Söndag den 10:e maj 2015

Söndag den 10:e maj 2015

I söndags var det alltså det lilla gängets tur att få mer och nytt bete. Vi hade ju förväntat oss samma typ av glädjeyttringar som hos de andra dagen innan, men här var det lite mer stillsamma reaktioner! Fyra av dem gick i rask takt ut och började beta, medan Palme och hans dam stannade kvar på den gamla redan välbetalde sidan (där de fortfarande var kvar dagen efter också! Nu har de dock hängt på kompisarna till den gröna frodiga sidan.) Här är några bilder från den soliga söndagskvällen.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Nytt bete

Igår var det en riktigt fin vårdag – soligt och vindstilla och massor av fantastisk fågelsång. Jag var ute och skulle ordna med stängslet för att kunna släppa ut djuren på en större del av gärdet än de gått på hittills. Korna fattade direkt vad som var på gång och följde förväntansfullt och ivrigt det pågående arbetet från andra sidan staketet. Det tog några timmar men de flesta lämnade inte utkiksposten bortsett från när en dam med två hundar promenerade förbi, då hängde hela gänget med dem längs vägen på sin sida av stängslet.

Det sista jag grejade med var i hörnet mellan det gamla och nya stycket, och då stod de där redo och kunde knappt bärga sig innan de skulle få komma ut på det nya gröna gräset. Men när jag var klar fick jag ju cykla upp och sätta på strömmen igen innan jag kunde släppa ut dem på det nya. Detta hade de (förklarligt nog) inte räknat med utan såg alla mycket snopna ut och ropade upprört (fritt översatt) ”Men hallå..!?!  Du glömde ju öppna!! Kom genast tillbaka!”

När jag sedan kom tillbaka, kontrollerade att strömmen fungerade och sedan öppnade var glädjen stor! Även om de nu varit ute i flera veckor var det nästan som ett litet koutsläpp! Inget stångande och så som det kan vara då, men många skutt och rusningar innan de ivrigt började äta av det saftiga gräset. En bra dag för en ko!

Och Carl och jag njuter av att inte behöva gödsla ut, strö och utfodra sju dagar i veckan nu, det känns fantastiskt skönt. Tänker på hur mamma och pappa (och alla andra små mjölkbönder) hade det – tidiga morgnar 7 dagar i veckan ÅRET OM!

Och då mycket mer omfattande (med mjölkningen) och mycket mer krävande punktlighet (alltid kl 6, varje varje dag)! År ut och år in. Blir helt matt bara jag tänker på det. Carl och jag har ju både turats om och också kunnat gå ut när som helst mellan 6 och 8, och även lite senare har funkat bra om vi varit ute och utfodrat sent kvällen innan. Och nu under betessäsongen som sagt möjlighet till sovmorgon varenda söndag. Som idag till exempel, väldigt lyxigt!

En dag utan regn!

Äntligen uppehåll så att det får chans att torka upp lite i marken. Djuren tyckte nog också att det var härligt med bättre väder! Här är några dagsfärska bilder från hagen.

IMG_1531

IMG_1543

Syns dåligt på bilden, men Lunnen i bakgrunden är full av vitsippor (även om de är på väg att bomma över), så fin tid nu!

Syns dåligt på bilden, men Lunnen i bakgrunden är full av vitsippor (även om de är på väg att bomma över), så fin tid nu!

Nyfikna!

Nyfikna!

IMG_1517 copy

IMG_1515 copy

IMG_1546

IMG_1539

IMG_1537

IMG_1536

IMG_1545

IMG_1532

IMG_1529

IMG_1526

IMG_1511 copy

Alla kalvarna

Vårens kalvar heter Maria, Gunnar, Siv, Edvin, Matilda och Harald.  Här är lite bilder från tidigare i vår!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Lille Harald

Oj vad tiden har gått! Finns förstås mängder att skriva om men får nöja mig med att berätta om den sista kalven som nu har kommit (ja, han är ju faktiskt redan en månad vid det här laget). Han var precis nyfödd när jag kom ut på morgonen onsdagen innan påsk.  Allt verkade ha gått bra och jag drog en lättnadens suck över att kalvningarna var över, det är ju alltid lite nervöst! (Det kommer en eftersläntrare runt midsommar också, men det är ju ett tag kvar.)

IMG_1202

Nyfödd!

Några timmar senare verkade det dock inte så bra längre – både kviga och kalv låg fortfarande och kunde inte ställa sig! Försökte hjälpa kalven på traven lite men han var alldeles för svag och darrig för att benen skulle bära honom. Och att inte heller kvigan kunde stå var ju inte alls bra. När hon försökte var bakbenen som utom hennes kontroll och hon stöp omkull. En ko är ju stor så det kan förstås gå riktigt illa, och så är det ju risk att bakbenen glider åt var sitt håll (typ spagat) – katastrofalt för en ko.

Pappa hjälpte mig att binda ett rep mellan hennes bakklövar för att förhindra en sådan olycka. (Repet är då alltså lagom långt – tillräckligt långt för en normal ståbredd, om hon skulle bli bättre och lyckas ställa sig, men tillräckligt kort för att inte riskera att benen skulle kunna åka isär.) Och så fick vi flytta kalven till boxen bredvid för att inte riskera att hon skulle ramla ner på honom vid fler resningsförsök. Det är bara gles regelvägg emellan så de kunde ju se varandra, men det var förstås tråkigt att de inte kunde vara i samma box.

Det började bli hög tid för kalven att få i sig råmjölk också, och det var ganska omöjligt att komma åt att få någon mjölk från kvigan när hon låg ner. Det är inte många mjölkgårdar kvar i närheten, men som tur var fick vi tag på tre frysta liter som vi kunde få köpa. Att få i kalven mjölken var lättare sagt än gjort. Att få honom att äta i nappflaska var inte att tänka på så den enda möjligheten var att hälla i honom via slang direkt ner i magen, och det var han förståeligt nog inte heller intresserad av. För att det alls ska vara möjligt måste man vara två  (en som håller kalven och slangen och en som håller i andra änden med tratt och fyller på med den uppvärmda mjölken) så det är tur att vi har hjälpsamma grannar (d v s mamma och pappa).

Pratade också med veterinär om kvigan och han trodde att orsaken var att en nerv kommit i kläm i bäckenet, p g a svullnad efter kalvningen. De hade mycket att göra men han skrev ut antiinflammatoriskt som vi kunde åka och hämta och ge själva så det var ju bra. Han sa att det kunde ta tre-fyra dagar innan svullnaden/förlamningen skulle släppa, och medan hon var liggande behövde vi vända henne 3-5 gånger per dag.

Håhå jaja! Att vända en ko är ju något helt annat än en kovändning och inte precis gjort i en handvändning så det kändes aningens jobbigt! Tur i oturen i alla fall att vi båda skulle vara hemma några dagar för en ko vänder man inte ensam (i alla fall inte jag) men det var kanske inte precis så vi hade tänkt oss påsken. Och sprutan… Om jag tyckte att nålen på den tidigare sprutan som kalven fick var stor, så var den här nålen dubbelt så tjock, hu! (Carl fick ge den.)

Men redan nästa morgon stod hon upp! Åh vilken lättnad! Kalven fortsatte dock att vara svag och kunde inte stå eller äta själv, så det var tvunget att fortsätta mata. Nu när mamman stod upp kunde vi ju i alla fall få råmjölk från henne så det var ju gott det och hon var så lugn och snäll. Två spenar lyckades jag inte få något ur, men mamma kom och hjälpte mig och lyckades få det att lossna även där. Men det är lätt att få ont i händerna efter en stund när man är ovan vid handmjölkning, och det var väldigt skönt på alla sätt när kalven ett par dagar senare tillslut blev så pass att han kunde äta själv! Var sedan svag i några dagar till men sedan kom han igång!

IMG_1327

Harald här en vecka gammal, fortfarande liten men mycket piggare!

Äter själv!

 

Hurra!

Goda nyheter! Den lilla kalven som var så dålig att vi ett tag var rädda att han inte skulle klara sig, verkar nu pigg och kry som en nötkärna! Nu är han en vecka gammal och han äter, skuttar runt med de andra kalvarna och mår bra! Känns fantastiskt!

Jag kan även lite skrytsamt berätta att jag har gett mitt livs första spruta. Det var nervöst och läskigt, och vid det här laget (i lördags kväll) hade han redan blivit betydligt piggare så mamma fick komma upp och hjälpa mig att hålla honom still (Carl var inte hemma). Det gick ok, även om det var otrevligt (det är inte precis en tunn nål!) och det känns bra att jag i alla fall klarade det!

Glädjande är också att trots att vi varit så besvärliga mot honom (tvingat honom att äta, stuckit honom med sprutor, tvingat honom att gå omkring när han hade ont i magen) så är han inte alls skeptisk mot oss utan den tamaste och mest kärvänliga av alla kalvarna! Som om han förstått att vi bara försökt hjälpa honom.

I lördags kväll föddes ännu en kalv, och där gick allt som smort! Väldigt snabb och ”enkel” kalvning, lugn och snäll ko, pigg och kry kalv som ätit bra från början. Toppen!

/Lovisa

Sömnlösa nätter

Sent i söndags kväll var nästa kviga på tur. Carl var uppe på kvällen och då var hon på gång. Med förra kalvningen i färskt minne kände vi oss lite nervösa och bad pappa komma ut och vara med. Tack och lov att det finns diger erfarenhet nära till hands, det är ovärderligt.

Vi fick hjälpa till lite, som förra gången, men den här gången gick det mycket lättare och snabbare! Kl l 23.20 var kalven ute och hon verkade pigg på direkten. Efter bara 20 minuter ute i världen började hon försöka resa på sig och efter ytterligare ca 20 minuter var hon uppe och diade! Så skönt när allt går bra! Snäll och fin mamma med (ibland kan det hända att de bli lite halvgalna och oförsiktiga med kalven precis i början).

Natten till onsdag att var det dags igen. Carl konstaterade på kvällen att den ko som vi trodde stod näst på tur nu var kalvsjuk (som man säger, d v s kalven är snart på väg). Jag var ute och kollade till henne igen strax innan midnatt och då precis gick vattnet. Stannade en stund men det var lugnt så gick in och satte mig med lite kontorsarbete, tänkte kolla till henne igen innan jag gick och la mig. Men så vaknade Sally och ropade efter mamma i högan sky (konstigt nog vaknade varken Carl eller Sixten av denna siren) så jag fick lägga mig hos henne en stund. Som tur var satte jag klockan, för jag somnade förstås, men när den ringde vid 3 var det väldigt svårt att vakna och gick mycket trögt att få upp ögonen, så jag var på plats först halv 4. Då var det precis klart! Kalven ute och kon stod och slickade honom, allt verkade vara frid och fröjd!

Men efter ett tag tyckte jag att kalven verkade lite slö. Det tyckte nog även mamman som började tycka att han skulle resa på sig. Hon slickade honom väldigt ivrigt och försökte liksom puffa upp honom, men han var inte alls inne på att försöka ställa sig. Om han någon gång kom upp lite så la ha sig direkt igen. Det är klart att man får vara lite trött när man är nyfödd, men som sagt, lite väl trött för att det skulle kännas helt bra tyckte jag.

När klockan var 6 hade han provat att stå lite men fortfarande inte diat något. Hörde av mig till pappa som kom och tittade. Han tyckte inte att det verkade vara någon fara ändå, kalvar kan vara lite olika pigga i början utan att det är något onormalt, och medan han var där fick kalven ätit i alla fall lite. Han fick också fått två doser av selentillskott, eftersom de kan ha brist på det pga att jordarna här i Bohuslän ofta är selenfattiga. (Vi brukar ge alla kalvar en dos, men den här som verkade lite svag fick en extra dos.) Frampå dagen kändes det lite bättre och han diade i alla fall lite, även om tekniken inte var den bästa.

Dagen efter var han fortfarande inte pigg, men när man hjälpte honom lite på traven så diade han lite. Kändes som att det gick åt rätt håll. Men frampå kvällen kändes det sämre, han kändes slö, hade snabb andning och det var oroande att han fortfarande inte hade bajsat. Ringde till veterinären, som över telefon sa att det är osäkert hur det går med en så liten kalv som är svag, och att det ju är extra kostsamt med veterinär när det är jourtid, men att han förstås gärna kom om vi ville. Det är ju väldigt svårt att tänka ekonomiskt i ett sånt läge och det kändes ganska självklart att han skulle komma.

Han lyssnade på hjärta och lungor och trodde att han hade någon slags infektion, som han möjligen fått via navelsträngen (kon slickade och slafsade väldigt på denna stackars navelsträng när kalven precis kommit ut, kanske inte helt lyckat). Han gav honom en spruta med något antiinflammatoriskt och så fick han antibiotika som han ska få en spruta av två gånger om dagen (hu för att sätta en spruta i någon, tack och lov att båda Carl och pappa har lättare för det) i en vecka. Och så tyckte han att jag skulle mjölka kon och flaskmata kalven så att han säkert fick i sig ett rejält mål. Gärna två  liter direkt. Handmjölkning är inte precis en specialitet men tillslut fick jag i alla fall samlat ihop drygt en liter.  Och kon var så lugn och fin, stog helt stilla när jag mjölkade.

Så till det stora kruxet – hur få mjölken i kalven? Vi har några nappar med slang, men de kräver att kalven själv vill suga och det kändes tveksamt här. Det visade sig att han var mycket motvillig till någon typ av matning och efter några försök med nappen fasttejpad på en petflaska (dyrbara droppar gick förlorade när den lossnade) blev lösningen tillslut en vanlig liten nappflaska, som hade ett lock som  det turligt nog gick att byta ut bäbis-nappen mot kalv-nappen i.

Försökte så gott det bara gick men han var som sagt inte alla med på noterna och fick nog inte i sig mer än två-tre dl, trots allt kämpande. Ungefär lika mycket hamnade på mina byxor. Tillslut fick jag ge mig, klockan var halv två när jag fick in, trött.

Det var nervöst att gå ut igår morse och inte veta i vilket skick han skulle vara, men tack och lov verkade han aningen piggare! Han andadess fortfarande snabbt men hade ställt sig upp spontant och var mycket stadigare när han gick, gott tecken. Och så bajsade han också, så då vet man att han i alla fall fått i sig en del mjölk och att det inte är något fel i den änden. Pappa och jag hjälptes åt att få i honom lite mer mjölk och så fick han spruta nr två. (Pappa satte den. Jag behöver ju öva mig men det får bli en annan dag.)

Men fram på dagen var det sämre med honom igen. Då verkade han ha rejält ont i magen också, typ kolik? Han låg ner och sprakade sig mot magen, reste sig, la sig, reste sig, la sig. Stackars liten. Pratade med veterinären som sa att det bästa är om de motionerar. Inte lätt att tvinga en liten stackare som har ont och bara vill lägga sig, men vi försökte.

På kvällen var det fortfarande samma och han var inte alls intresserad av att äta. Pappa var med ute och hjälpte mig med sprutan och med att mjölka kon. Sedan fick vi hälla mjölken rätt ner i magen på honom via en tunn slang. Inte roligt, men verkade trots allt mindre jobbigt för honom än att tvingas ha en flasknapp i munnen som han inte alls ville suga på. Och det fantastiska var att han efteråt verkade bättre! Stod upp en lång stund utan att verka ha ont! Andningen var lugnare med och när han la sig låg han mer normalt. Hoppas hoppas att han bara blir bättre nu, och kan äta själv snart!

Tycker att vi haft lite otur med kalvarna. Pappa kan inte minnas att han någonsin på alla år varit med om att en liten kalv behövt antibiotika. För att inte tala om kalvens otur förstås, både infektion och sedan magont uppe på det, stackars liten. Och kon, som står där med all sin mjölk och en kalv som bara ligger och inte vill äta. Hon är fantastiskt snäll och tålmodig kon. Hon låter honom vila i fred men slickar honom också mycket, lite uppfordrande ibland, undrar väl varför han inte äter. Och när han står upp som om han kanske skulle kunna äta så underlättar hon så gott hon kan och står still även fast han inte riktigt får till det (inte alltid mammorna har det tålamodet).

Idag verkar han fortsatt bättre, som igår, så skönt! Men han får inte till ätandet som det verkar, hoppas att det snart ordnar sig med det med. Carl gav honom morgonsprutan och det gick bra. Hoppas att han snart är i samma form som de andra tre små pigga småttingarna som skuttar omkring!

/Lovisa